Sosse i censurskandal

Ju mer tid jag tillbringer i Sverige (efter många år i Mellanöstern, ni vet) ju mer jag förundras över svensk partipolitik och samförståndet mellan politikbloggarna och medierna...

(s)bloggaren Thomas Hartman säger åt svenska folket vilka böcker svenska folket inte får läsa. Detta låter som ännu ett desperat sosseskri efter uppmärksamhet. (men är egentligen typiskt för sossepolitiken i stort).

Jag har gått igenom Thomas Hartmans senaste 100 inlägg och noterat en väldigt intressant sak: Det händer mycket sällan att någon kommenterar emot Hartman under hans inlägg. 99% är de som håller med, och oftast utan att lägga till något nytt eller eget. De bara håller med.
Slutsats: Mången blogg blir populär bara för att bloggaren i sina inlägg bekräftar läsarnas uppfattning om saker och ting, styrker vad läsarna redan tror och tror sig veta.

Läs detta. Nu har det visat sig att Spionförlaget har rätt, att det verkligen finns trådar om förlagets bok på undergroundforumet Flashback som är borttagna eller undangömda (jag tycker också att det är samma sak i praktiken), det slås fast av en som begriper sig på datorer. Det var inget PR-trick som både Hartman och några Flashbackanvändare vill låta oss tro.

Kvar finns Hartmans uppmaning att tysta ner den av förlaget utgivna boken om spionage. Uppmaning som saknar logisk förklaring.
Uppmaning till litteraturcensur.
Skandal.

Men att nu gå ut och erkänna sina fel - det vågar de inte. Helt tyst i (s)lägret.
Detta beror enligt vad jag lärt mig på att sanningen inte bekräftar läsarnas redan existerade uppfattning.
Är det kanske av denna anledning som medierna tuggar om poolskandalen istället för att reda ut vad Thomas Hartman sysslar med?